Jaghatardigjaghatardigjaghatardig och jag kommer fortsätta hata dig resten av mitt liv och säkert längre än så. Om det nu går. Ständigt blir jag påmind. Varje år. Varje månad. Varje vecka. Varje jävla dag påminns jag av dig på ett eller annat sätt. Jag har försökt. Varje dag försöker jag att inte känna något. Försöker hela tiden att släppa allt som känns angående dig. Ibland stänger jag av. Det kan hålla i flera veckor utan att jag känner eller tänker något alls. Sen kommer det alltid en dag när allting faller. Det vet jag. Varje gång vet jag det. Varje gång har jag bestämt mig att du aldrig ska få vinna min energi mer. Det kommer ändå alltid som ett slag i magen när jag bara faller ihop och varken kan sluta tänka eller känna. Då blir det kaos i mitt huvud och jag kan bli helt apatisk och sitta i flera timmar och bara analysera dig. Det resulterar i att jag bara känner mer och mer hat. Ledsen är jag inte längre. Det har jag varit tillräckligt och det har nått en gräns att jag bara är arg.förbannad.förbannad.förbannad och arg.

Som jag minns det vaknade jag upp i mitten av er dubbelsäng en morgon och märkte direkt att du inte låg på ena sidan. Upp som en blixt och började leta igenom alla våra rum. Ingen pappa. Sen hör jag bara mammas röst som säger att pappa inte kommer tillbaka. Där blir det svart. Jag kan inte minnas att jag mått särskilt dåligt. Bara att jag helt plötsligt kunde börja gråta. När vi sjöng i kören. På skolan. Vart som helst. Sen hörde jag någon vuxen röst som sa "Hennes pappa har ju stuckit" Hela min barndom har mina närmsta försökt skona mig från att vara ledsen men ändå alltid tillåtit mig att bryta ihop när det blivit för mycket. Den värsta tanken då var att du inte skulle gå med mig fram i kyrkan när jag skulle gifta mig. Alla andra hade en pappa- Maria.Josefin.Elsa.osv. Och jag skulle få gå själv. Det finns inget att vara ledsen över längre. Du är inte värd att vara ledsen över. Du är inte ens värd den här texten egentligen. Du är inte värd något alls. Bara smärta och förödelse. Hur fult det än låter så ser jag väldigt ofta mig själv stå och dunka ditt huvud in i en stenhård betongvägg tills du har gått sönder totalt. Tills du går sönder lika mycket som mamma gått sönder inombords. Som vi alla gått sönder på grund av dig. Sen bara gå därifrån med det största leendet i världen. Finns inget som slår den tanken eller känslan. Tyvärr.

Det hade varit så mycket lättare om du hade dött istället för att göra som du gjorde. Då kanske jag hade kommit ihåg något positivt kring dig. Det gör jag inte nu. Det enda positiva minne jag har av dig är när jag satt i ditt knä i våran svarta gamla skinnfåtölj medan du och mamma stod och diskuterade och jag riktigt kände hur mycket jag var på din sida och du kramade om mig hårt. Det var nog sista gången, nu har jag gått över till mammas sida förevigt. Finns inte en enda jävla positiv tanke kring dig. Inte ett enda positivt minne. Bara på bilder eller när människor berättar men jag kommer ändå inte ihåg någonting. Vissa försöker lyfta fram dina fina sidor men jag blir alltid iskall och kan aldrig tro att du faktiskt haft en enda positiv egenskap. När du kommer på tal så försöker jag varje gång att inte säga pappa. Enligt mig uppfyller du inte kraven för att kallas pappa. Därför log jag varje gång jag fick mitt underhållsbidrag från försäkringskassan, för då visste jag att en av dina miljoner skulder blev ännu högre.

Likheter vet jag att vi har. Tyvärr återigen. Det har jag fått höra hela mitt liv och fortfarande nämner människor det. "Du är nog mest lik Sjögrens sida" "Du går exakt likadant som din pappa gjorde" "Det där har du ärvt av din pappa" Osvosv. Det är ju inte konstigt egentligen men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag var en exakt kopia av mamma eller mormor. Att jag inte var lik dig på något sätt alls. Det är ju en omöjlighet men för mig kommer du bara vara min pappa på ett papper. Aldrig på riktigt. Jag kommer aldrig känna någon som helst koppling till dig. Hur lik jag än är dig så kommer det bara vara på ytan. Aldrig aldrig på riktigt. Ändå har jag fått en tvångstanke att titta på din facebook-sida. Där har du skrivit ett citat i stil med att du lämnat en minneslucka på glänt för att en dag förstå varför och hur det kan komma sig. Jag kan stirra mig blind på den meningen. Jag kan titta på den tre gånger om dagen utan att jag ens vill. Lika fort som jag sökt fram det säger jag åt mig själv att aldrig mer. Inte en enda gång till. Ändå sitter jag där igen nästa dag. Varför vet jag inte. Det bara blir så. Jag blir aldrig ledsen utan känner bara för varje gång hur mycket jag inte saknar dig. Jag skulle aldrig önska dig tillbaka utan det enda jag saknat är en pappa. En riktig pappa. Allt det du inte är.

Sista minnet jag har av dig är när vi träffades på nydala en varm sommardag och du sa att jag inte fick åka i din bil för att din nya flickvän hatade barn. Sen kom mamma och hämtade mig med cykeln och trampade hem. Fyfan så vi har trampat sen dess. På alla jävla sätt. Jag visste aldrig vad jag skulle säga när folk frågade vart du var. Jag sa bara att du och mamma hade separerat och att vi inte hade någon kontakt. Nu har jag inget problem att prata om det när någon frågar eller undrar. Jag mår så jävla bra av att berätta hur jävla dålig du är och har varit. Nästan varje gång bemöts jag av ett "Ni har gjort det så jävla bra" eller liknande. Jag har aldrig tänkt så utan allt har varit en vardag för mig. För ett tag sen var det någon som sa "Man ser verkligen att ni har något speciellt i er familj" Det är väl det enda positiva i den här röran. Att jag är så nära min familj att jag skulle kunna gå i graven för dom allihopa. Tatuera in deras namn i pannan och skriva en bok lika lång som bibeln om hur bra dom är och vilken kärlek dom gett mig.

Till mamma sa du att jag skulle ringa dig när jag var 19. Att du skulle förklara allt och att jag skulle förstå varför du gjort som du gjorde. Om ett halvår fyller jag 20 och jag har inte ringt än och kommer inte att ringa i år heller. Jag kommer aldrig förstå. Vad du än har för förklaring. Den kommer inte duga. Du kommer aldrig duga för mig. Frågan VARFÖR kommer såklart alltid ligga och skava i bakhuvudet. Om jag vill ha ett svar av dig vet jag inte än. Saknaden av att ha en riktig pappa kanske alltid kommer finnas hos mig. Innerst inne där någonstans. Dig däremot, kommer jag aldrig sakna. Aldrig i helvete. Precis som mamma sa häromdagen ska allt som du någonsin tagit i bort härifrån. Vi fortsätter trampa tillsammans. Mamma.Alexandra.Henke.Arvid.Och.Jag. Jag har flera stycken som kan följa mig fram på mitt bröllop och du kommer aldrig lyckas vinna mig tillbaka, Erik. Aldrig någonsin.



Kanske det konstigaste pch längsta jag har skrivit i hela mitt liv. Kan mycket väl bli så att jag raderar det inom en timme eller låter det stå kvar. Gör ont ända in i hjärtat vad ni är bra allihopa, som har hjälpt mig genom åren. Tonvis med kärlek och tacksamhet. Och Mamma♥

Oj vilken kväll/natt det blev. Vinglade in genom dörren vid åtta imorse och är mer död än levande just nu. Det blev nog ett glas för mycket och att basta mitt i natten är väl inte bästa kombinationen men satans roligt och oväntat äventyr. Puss till alla inblandade.

 http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=VB12iCO8MkU

Godnatt från Kent_besatt_tjej_92.

Hejsan på er, just nu blöder mina ögon av trötthet. Det här med min trötthet har börjat skrämma mig. Hur mycket jag än sover så är jag lika förbannat trött. Inte OK! Det som är mer än OK däremot är att jag gått och skaffat mig en fin vit Iphone. Så jävla jävla jävla nöjd. Och i helgen ska jag äntligen åka snowboard ♥ Nu ska jag hälla i mig kaffe i mängder, puss.

Eftersom ni inte gav något förslag på vad jag kan skriva om så får ni istället se lite bilder från senaste. Och samtidigt få lite nackspärr. Näe men fantasin är inte på topp just nu. Puss.