retse

Maria flyttar nästa onsdag. Jag kan inte förstå innebörden av den meningen. Det-går-inte.

Redan på dagis träffades vi och hon var min första riktiga dagiskompis. I vår familj går hon fortfarande under namnet Maria med dom blåa glasögonen och hängselbyxorna. På dagis satt vi ihop varje dag, byggde kojor och delade pojkvän. Dagen kom då vi skulle vidare till skolan och även då hamnade vi i samma klass, klassen med stort C.  

Egentligen har jag vetat om denna flytt sen vi gick runt i mariebergsskolans korridorer. Hon hade såkallade "killkläder" och jag pipplotter med rosa utstyrsel från topp till tå. Hon spelade fotboll medan jag slutade efter första träningen. Maria kunde räkna till 70 på engelska när jag knappt kunde till 10. Hon lyssnade på Misfits och jag Britney Spears. När vi lekte var hon pojke och jag hennes otroligt tjejiga väninna. Hon visste hur alla flaggor såg ut och jag visste inte ens att Mo i rana låg i Norge. Hon tyckte inte om en enda frukt och jag åt nästan inget annat.

Efter skolan gick vi hem till henne och gjorde rövargodis sen när Lars-Åke frågade sa vi alltid att vi lagade gröt.
Oboyglasen blev många och inte kort därefter hoppade vi i de blå gymnastikdräkterna, försökte alltid bli i samma grupp och slog kullerbyttor. Och hon följde mig alltid till farthindren när jag skulle hem sent om kvällarna.

Vi blev ett par år äldre. Jag hatade killarna som hon kom överrens med. Hon åt marsipan som jag endast trodde min morfar tyckte om. Hon köpte mörkblå huvtröjor medan jag handlade linnen som helst gjorde att jag visade magen. Jag blev tillsammans med pojkar via apberget och hon undrade hur fasen jag kunde bli ihop med pojkar jag aldrig sett förr. Jag klarade mig inte utan apberget, hon raderade sin ett kort tag efter jag skapat min. När jag gjorde 10 stycken smileysar i ett sms skrev hon inte en enda. Vi satt i kinahuset och ristade in våra namn i taket och kände oss allmänt coola.  

Högstadiet kom och vi hamnde i olika klasser. Vi fick olika umgängeskretsar och träffades gjorde vi men inte lika ofta. Till den dagen gymkortet hamnade i min hand. Kvällarna spenderades på tenton där vi var tills lamporna släcktes och fick försöka hitta tillbaka till omklädningsrummet. Ibland hamnade vi på fest där det endast var de som var 6 år äldre och trodde att vi var vuxna med en folköl i handen. Åkte på min moped med hjälmar som inte var godkända, till byarna utanför stan endast för att få tag i cigg. Kinahuset var fortfarande mötesplatsen där vi nu istället tjuvrökte och kändes oss återigen som coolaste tjejerna i världen.

Senaste åren har jag och maria träffats minst en gång i veckan. Suttit i hennes kök med varsin tekopp och skolböcker som täckt hela köksbordet. Vi har svettats som galningar på tenton eller legat i hennes soffa med en morotskaka och skrattat åt alla gamla och förskräckliga minnen. Eller beklagat oss över att vara den minsta i en stor syskonskara. Framför allt längtat bort från umeå tillsammans.  

Jag och Maria är fortfarande som natt och dag men vi passar så himla fint ändå, som vi alltid har gjort. Maria lyssnar än i dag på Misfits och vi sitter i samma kinahus som fortfarande har våra namn inristade i taket, precis som för 7 år sedan. Skillnaden är inte stor när jag tänker efter. Hon är också fortfarande den enda jag känner som skulle packa en väska och flytta till London utan boende och jobb. Den enda jag kan se klara av det. 

Jag har vetat om detta halva mitt liv och nu när dagen är kommen kan jag inte förstå det. Att stå kvar här utan henne vet jag inte hur jag ska klara av. Vad ska jag göra utan dig Maria? Jag gråter redan som ett litet barn och vet bara en sak just nu. Att på onsdag kommer jag vara otröstlig och lyssna på de få låtar vi båda tycker är bra, om och om igen. 

 - och jag älskar dig maria!  

♥