Min lilla London-film som förändrade allt.
Varning för kanske världens längsta inlägg.
Allting började när jag åkte till London för att besöka Maria första gången sen hon flyttade dit. Redan på tågstationen där vi skulle mötas kändes allt som en film. Efter ett år såg jag hennes blonda hår och den bruna jackan. Skrek hennes namn och hon tittade åt mitt håll. Släppte alla väskor och bara sprang genom stationen, slängde mig i hennes armar samtidigt som jag halvt skrek och försökte få fram något ord.
Dagen efter var det nyårsafton. Maria sa att vi var bjudna på hemmafest, jag hade inga förväntningar eftersom jag tycker att nyår är så fruktansvärt överskattat. Klockan var ganska mycket och vi skulle bli upphämtade i en taxi som skulle ta oss dit. När vi kommer fram är festen i ett typiskt engelskt radhus gjort av tegel och stora fönster med vita kanter. Jag kliver ur taxin ur och ser discoljus som blinkar inne i huset och musiken pumpar ut vibrationer ända till vägen. Vi går in och jag får verkligen en chock. Liknar ingen hemmafest jag varit på tidigare. Får en arm runt min axel och en röst som säger "now you have to party like we do here in London" Sagt och gjort. Egen DJ och fullt jävla ös. Skämde ut mig med min knakiga engelska, skrattade med främlingar och hade så jävla kul. Varje minut.
Gick ut och satte mig på deras tegelmur och skulle tända en cigg, tittade upp mot gatan och allting kändes som i en brittisk tonårsfilm. Alla pratade världens finaste engelska, stod och rökte gräs som vilken cigg som helst, jag bjöd in främmande människor från gatan och med glimten i ögat blev vi kallade the swedish rude girls mer än en gång. Dansade två invirad i min gamla svarta halsduk varvat med att veva med champagneflaska och sjunga till någon gammal michael jackson låt. Ville så gärna stanna tiden och aldrig sätta igång den igen.
Slutade med att vi blev utslängda klockan 6 på morgonen. Jag och Maria gick längs gatan med några som tidigare för mig, varit totala främlingar. Vinglade, skrattade, pussades i smyg, skrattade ännu mer och jag ville än en gång att det här aldrig skulle få ett slut. Maria och jag stod på en balkong när solen just gått upp, tände varsin cigg och jag sa att det här känns mer och mer som en film. Hon kisade och log samtidigt som hon sa, Jag vet, det som är så härligt med London. Det händer alltid saker man inte kunnat tänka sig!
Efter att vi varit igång i 40 timmar hoppade vi in i en taxi och direkt dörrarna slog igen tittade vi på varandra och brast ut i skratt. Efter de galna och overkliga veckorna i London åkte vi till Umeå och jag bestämde mig för att flytta till Maria i några månader. I slutet på Mars blev datumet då jag satte mig med tusentals hejdå-tårar blandat med glädje på flygplanet.
Och ja, nu sitter jag här. En månad har gått och det händer fortfarande att allting känns som i en film. Det är konstigt om inte festerna håller på till sent dagen efter och man går hem med trasiga strumpbyxor, fötter som värker och undrar VAFAN som hände. Ännu konstigare om man inte röker inomhus och bara för att jag inte är blond tvivlar folk på att jag är svensk. Ingen vet vad en osthyvel är och istället för att ta en fika, går man och tar en öl. Frågar man om någon röker, så tror dom automatiskt att man menar gräs och varje människa man stöter på frågar how are you. Det är så galet och annorlunda på så många sätt men jag är så jävla såld på det här landet.
Därför måste jag stanna i min lilla film ett tag till, tills jag känner mig redo för att låta slut-texterna börja rulla. Samtidigt saknar jag er där hemma varje dag så mycket att jag går sönder.
